Dictame Dei Sartus Llyas Rafiee I
Jag har inga vänner, bara Gud och Mig själv
Alltid har jag ställt mig frågan varför jag behöver vänner, svaret från de flesta är dock väldigt tydligt och enformigt; - ”vänner är till för att göra livet lättare och roligare”. Men jag lyder inte allmänheten, jag följer inte allmänhetens svar, jag försöker följa min egen väg, mina egna svar. Vänner gör dig stark på flera olika sätt, absolut, men de gör dig också beroende, beroende av socialt umgänge, av deras närvaro. Är jag som en vänlös individ svagare eller starkare än den sociala typen? Den här frågan är viktig, den här frågan är kanske en fråga med olika svar och alternativ. Jag som aldrig har någon att prata med, sörja med eller ens diskutera intressen med har ju per automatik funnit andra, ersättningsbara vägar. Men har jag blivit starkare som individ eller har jag blivit svagare av att vara vänlös och osocial. En sak som jag märkt genom att vara osocial, är det faktum att nya och möjligtvis ”konstiga” (som många sociala typer skulle uttryckt det) egenskaper har tagit grepp om mig och smält sig in i min själ och i mitt psyke på ett sätt som gjort mig ännu mer osocial och ännu mer uttstött. Jag har på något sätt fått sociala tentakler som gör att jag kan känna av sociala mönster i en helt vanlig konversation mellan två personer som de aldrig skulle lägga märke till. Ibland när jag ser en medelåldersman med vitgråaktig skjorta, bruna manchesterbyxor och två lätt putsade skor vandra på en smal gata, så är det första jag lägger märke till inte hur denne ser ut utan snarare hur denna går. Oftast kan jag genom att iaktta mannens gångstil få en inblick i hur självsäker denne är, vilken personlighet han har samt även ibland tom få en inblick i vad han arbetar som. Mina iakttagelser på andra människor är inte normala, dessa är fenomen och egenskaper som växer inom en person som likt mig haft ett osocialt liv. Jag tror dessa iakttagelser är en del av evolutionen, eftersom jag inte har tillgång till att prata och diskutera med personer för att på så sätt få information om dessa, så har jag per automatik utvecklat speciella sociala tentakler som genom iakttagelser kan få information och delvisa bilder av deras personlighet, vad de jobbar med osv. Frågan är nu ännu en gång, är dessa sociala tentakler jag har något positivt eller är det något negativt. Eftersom det moderna samhället idag inte tar hänsyn till den ”mest dominerande individen” så kan man som ”ful, spinkig och illaluktande” person fortfarande fortplantera sig och skaffa avkommor. I djurriket är saker och ting annorlunda, där har regler och lagar varit det samma i miljontalsår. I människoriket finns idag alternativet för vem som helst att fortplantera sig, men chansen eller tiden mellan att [vilja fortplantera sig] – till – [att fortplanta sig] skiljer sig självklart från individ till individ. Med andra ord, i människoriket kan vemsomhelst fortplanta sig, det handlar egentligen inte OM, utan NÄR.
Med dessa ord så kan man ju åtminstone konstatera att jag som har sociala tentakler och en osocial uppväxt egentligen inte har sämre förutsättningar än andra människor. Det enda hindret kan ju vara det faktum att sociala människor kan betrakta mitt ”onormala” beteende som frånstötande och farligt, där kan det bli problem för mig som osocial. Om de sociala typerna känner av en ovanlig känsla som i princip skapats av evolutionära processer (instinkt, magkänsla, socialmedvetenhet), då och endast då kan min typ, den osociala typen vara i fara. Men som jag sagt tidigare som finns många alternativ här i livet, en människas svaghet kan vara en annan människas styrka. Oavsett om jag fortplanterar mig eller inte, vilket förövrigt inte är något jag bekymrar mig över, så är jag stolt och glad över att jag är med mig själv dygnet runt. Att ständigt ha en flock personer runt sig, vars problem blir dina problem och vars otur blir din otur, är inget jag önskar mig till. Den sundaste sociala typen är en typ som med jämna mellanrum umgås med människor, med människor som delar dina intressen och är din ”andra halva eller själsfrände”. Egentligen så kan man vara social dygnet runt också, men det kräver att man blir van, det kanske är det handlar om, att man måste känna sig van och anpassad till sin miljö för att acceptera och uppskatta den. Jag som osocial ser ju självklart inget ”positivt” eller märkvärdigt med att umgås med andra människor, däremot känner jag en extrem nödvändighet för mig själv och för min själ att jag ständigt i ensamhet reflekterar och mediterar mitt jag och den jag är. Det finns dock olika typer av osociala personer, detta är viktigt att betona. Många osociala personer lider oftast av psykiska sjukdomar och besvär, eller av mentala och medfödda ”sociala handikapp”. En person med AS väljer ju inte direkt att vara osocial, denne är osocial av naturliga skäl, av medfödda skäl. Jag som fullt frisk och som tidigare social person har ju valt att vara osocial då jag har behovet av att ständigt reflektera och ge utrymme och tid åt min själ, mitt jag, att filosofera, meditera och vara mig själv. Notera att jag skrev ”vara mig själv”, detta är viktigt för mig, jag vill kunna blomma ut i min egen tillvaro och vara mig själv så mycket jag kan, men ute i vilda världen, ute i verkligheten är sanningen annorlunda, där måste man göra till sig och ständigt anpassa sig efter hur en ”normal” människa och individ beter sig. Detta fenomen ogillar jag väldigt mycket, att samhället styr dig som individ när det egentligen är individen som bör styra samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar